Att leva med ateroskleros: Min resa genom symtom, behandling och livsstilsförändringar

Du förväntar dig inte att en rutinkontroll ska avslöja något betydande, särskilt när du mår bra. Det var min inställning innan jag fick veta om plackuppbyggnad i mina artärer—åderförkalkning. Det var inte bara på ett ställe; det var överallt, inklusive aorta och till och med de cerebrala artärerna. Läkaren förklarade att de symptom jag hade ignorerat—ibland yrsel, mild bröstsmärta—alla var tecken på något mycket allvarligare. Den svåraste delen att förstå var tanken på att denna hårdning av mina artärer inte bara var en olägenhet; det var livshotande. Jag minns att jag satt där och hörde termer som intracerebral åderförkalkning och försökte förstå vad det betydde för min framtid. Ordet kändes tungt, både i betydelse och uttal, och jag visste att detta var något jag var tvungen att ta på allvar. Första steget var att förstå vad jag hade att göra med. ICD-10 kod för åderförkalkning blev en vanlig notering i mina medicinska journaler, och jag började forska om allt från orsaker till cerebral åderförkalkning till huruvida detta tillstånd kunde reverseras. Ju mer jag lärde mig, desto mer insåg jag att detta inte var något som skulle försvinna av sig själv. Jag behövde en plan—en behandlingsplan som skulle ta itu med både symptomen och de underliggande orsakerna. En sak som överraskade mig var hur varierande symptomen kunde vara. Till exempel lärde jag mig att åderförkalkning i benen kunde orsaka smärta och obehag som jag alltid hade främjat till överansträngning eller åldrande. Jag fick också veta att kranskärlsåderförkalkning kunde vara orsaken till de där ibland skarpa smärtorna i mitt bröst—smärtor som jag hade avfärdat som något oallvarligt. Behandlingsalternativen var både lugnande och skrämmande. För karotidåderförkalkning fanns det mediciner som kunde hjälpa till att hantera tillståndet, men tanken på att vara beroende av mediciner för resten av mitt liv var inte tilltalande. Jag läste också om kirurgiska alternativ, som, även om de var effektiva, lät skrämmande. Frågan om huruvida åderförkalkningen i aortan kunde reverseras tungt i mitt sinne, medan jag granskade forskning och patientberättelser. Jag kunde inte ignorera den påverkan detta hade på min mentala hälsa. Ju mer jag tänkte på det, desto mer ångest fick jag. Jag fann mig ligga vaken på natten och tänka på hur styvheten och hårdheten i mina artärer långsamt stjäl min framtid. Men jag ville inte paralyseras av rädsla. Istället bestämde jag mig för att fokusera på vad jag kunde kontrollera—min livsstil. Kost och träning blev mina nya prioriteringar. Jag lärde mig att även om det kanske inte var möjligt att helt reversera åderförkalkning, så var det visst möjligt att sakta ner dess progression. Jag antog en hjärtvänlig kost, rik på frukter, grönsaker och fullkorn, och började en konsekvent träningsrutin. Det var inte lätt, men med varje liten förändring kände jag mig lite mer i kontroll. Den svåraste delen var osäkerheten. Även med alla rätt mediciner och livsstilsförändringar, fanns det inga garantier. Läkaren kunde inte lova att jag aldrig skulle få en stroke eller hjärtinfark, bara att jag gjorde allt jag kunde för att minska risken. Frågan, "Kan åderförkalkning verkligen reverseras?" förblev i bakhuvudet, men jag försökte att inte älta den. Nu lever jag ett liv som är mer medvetet än någonsin innan. Jag är medveten om varje tugga mat, varje steg jag tar och varje kontroll jag deltar i. Det är en ny verklighet, en som jag aldrig förväntade mig att möta, men den är min nu. Jag lär mig att leva med det, att hantera det, och viktigast av allt, att inte låta det definiera mig.